Frieserhästen tillhör en av de äldsta varmblodsraserna i Europa. Rasen har sitt ursprung i provinsen Friesland i Nederländerna och Nordtyskland. Frieserhästar finns omnämnda redan i skrifter från romartiden, d.v.s. tiden strax före och efter Kristi födelse. Romarna uppskattade frieserhästen, bl a för dess intelligens och styrka.
Under medeltiden var Friesland känt för sin avel av en stor och tung stridshäst som kunde bära upp en riddare med full utrustning under strid. Under medeltidens korståg blandades frieserhästen med arabiskt blod, men behöll trots detta sin karaktäristiska elegans, tyngd och kraft. På frieserhästens nosrygg kan man emellertid än i dag spåra det arabiska inflytandet. Vid den här tiden kunde frieserhästen ha flera olika färger.
Under 1500- och 1600-talen förädlades rasen genom inkorsning med spanska hästar. Det var under den här tiden vanligt att adeln och hoven i Europa korsade inhemska raser med hästar av spanskt blod för att förädla den egna rasen.
Under det åttioåriga kriget 1568-1648 mellan Nederländerna och Spanien, förde spanjorerna med sig andaluciska hingstar som korsades med friesiska ston. Flera berömda stuterier och furstehov hade frieserhästar som paradhästar och för representation.
Frieserhästarna beskrivs ofta vid den här tiden som ”dansande” hästar på grund av sina speciella travrörelser. Vid 1800-talets början skedde en avgörande förändring av stridshästens utveckling av militära skäl. Hästen skulle nu vara lättare och snabbare än tidigare.
Detta innebar att många av de äldre hästraserna försvann, men av olika skäl överlevde några av de barocka hästraserna som kladruber, lipizzaner, andalucier, lucitano och frieser. Det gemensamma spanska blodet innebär att dessa raser är besläktade med varandra. Frieserhästen användes under hela 1800-talet och in på 1900-talet som jordbrukshäst men hade hård konkurrens från bl. andra oldenburgare och ardennerhästar. Frieserhästen var nära att dö ut.
Den 1 maj 1879 grundades KFPS – ”het Friesch Paarden Stamboek” och ett noggrant och långsiktigt avelsarbete påbörjades av Frieserhästen. Det är idag Hollands äldsta stambok. Men trots detta fanns det 1913 endast tre stamboksförda avelshingstar. Avelsmålet vid den här tiden var just att få fram en stor och kraftig häst som kunde användas inom jordbruket. Under mellankrigstiden återhämtade sig rasen för att på 1960-talet åter hamna i en djup kris. Jordbrukets rationalisering med bl a införandet av traktorer hade gjort frieserhästen onödig som arbetshäst inom det nederländska jordbruket. 1965 fanns endast 500 ston införda i stamboken.
Tack vare ett ökat välstånd och mera fritid fick ändå frieserhästen en ny chans. Genom sin höga intelligens, följsamhet och mångsidighet samt, inte minst, genom sin yttre skönhet blev nu rasen mycket uppskattad som fritidshäst. Idag finns det närmare 70.000 frieserhästar, med stor spridning över hela världen.